Föreläsning om genetisk variation

I lördags var jag på en föreläsning arrangerad av SvTeKs Kommitte´ för numerärt små terrierraser med Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms Universitet som föreläsare.

Det handlade om genetisk variation och inavel – i huvudsak om hundavel men med utblickar på andra arter.  Jag kan omöjligt återge allt som sades men försöker kortfattat redovisa de viktigaste punkterna som rör praktisk hundavel.

Genetisk variation är kopplad till anpassnings- och överlevnadsförmåga. I en tillräckligt stor population möjliggör genetisk variation anpassning till lokala miljöförhållanden genom att selektionen gynnar fördelaktiga anlag. Det blir alltså ett naturligt urval under en mycket långsam process som förbättrar artens möjlighet att bevaras och hålla sig frisk.  

När det gäller våra husdjur ingriper människan i detta urval – vi har ”raser” och inom en ras kanske flera olika populationer som hålls isär pga av enskilda egenskaper som färg etc. Vi vill dessutom gärna och av olika skäl förändra djuren allt eftersom. Det kan vara rent estetiska skäl (färg, storlek, öronform etc) funktionella skäl (jaktegenskaper etc) eller produktionsskäl (mer ägg, mer mjölk etc) – vi börjar selektera och väljer ut vissa djur för fortsatt avel. I nästa steg kanske vi vill att öronen ska bli större, ögonen ska bli mindre, halsen längre osv .

Problemet är att all avel där man selekterar på en viss egenskap leder till förlust av genetisk variation!! I strävan att snabbt uppnå förändringar i någon egenskap förlorar vi alltid lite av den genetiska variationen! Selektiv avel leder till att även större populationer blir ”genetiskt små” och det gäller även för de gener som inte är föremål för selektionen.

Det räcker alltså inte med att en population har en stor numerär – den genetiska variationen måste upprätthållas för att den aktuella rasen ska behålla sin hälsa.

En population blir genetiskt ”liten" när

  • Det finns för få individer
  • För få individer används i avel
  • Könskvoten är skev (t ex ”matadoravel”)


Det finns inga hållbara skäl att tillåta att en enskild individ får dominera aveln oavsett vilka framträdande egenskaper den har. Resultatet blir ökad spridning av skadliga anlag, snabb inavelsökning och snabb förlust av genetisk variation. Särskilt skadliga recessiva anlag kan få stor spridning i en population även om de var sällsynta från början.

Liten genetisk variation kan leda till det man kallas ”inavelsdepression” som har med ”fitness” dvs livskraft att göra. Inavelsdepression innebär nedsatt livskraft.

Tecken på inavelsdepression kan variera och alla individer drabbas inte. De vanligaste tecknen är:

  • Ökning av ärftliga defekter
  • Ökad dödlighet bland unga djur
  • Minskad kullstorlek
  • Minskad fertilitet hos tikar
  • Ökad förekomst av kryporchida hanar
  • Minskande kroppsstorlek
  • Förkortad livslängd
  • Minskad tillväxthastighet
  • Ändrat beteende
  • Kotdefekter (ryggraden)
  • Nedsatt/dysfuntionellt immunförsvar (allergier, magproblem, autoimmuna sjukdomar mm)


Mina egna tankar:
Många hundraser är ”genetiskt små” och vi har i Sverige program för s k bevarandeavel för ett flertal raser. Det gäller främst de gamla svenska raserna som smålandsstövare, gotlandsstövare, svensk lapphund m fl. Med de kunskaper vi har idag  borde inga fler raser tillåtas hamna i den situationen och det är uppfödarnas ansvar att så inte sker. Att upprätthålla den genetiska populationen i ”genetiskt stora” raser samt att öka den genetiska variationen i ”genetiskt små” raser borde vara uppfödarnas främsta prioritet.

AHT är ju en historiskt sett ung ras som startade 1979 med en mor-son parning varefter en intensiv inavel pågick fram till millenieskiftet. Ur detta utkristalliserades ett 20-tal mycket nära besläktade individer varav några användes flitigt och andra i lite mindre utsträckning - men som nu finns bakom alla våra AHT, vanligen flera gånger om. De fulla effekterna av sådan inavel visar sig inte omedelbart.  Det är alltså av stor vikt att dagens AHT-uppfödare arbetar för att få in fler individer i aveln och så långt möjligt undviker inavel/linjeavel och då räcker det inte med att titta enbart på de fem närmaste generationerna. "Nytt blod" kan endast fås genom utavel med annan ras. Det är alltså bokstavligen livsviktigt att den unika möjlighet SKK gett oss att fritt utavla med Rat terrier också utnyttjas i all den mån det finns  tillgång till rat terriers att använda i AHT-aveln.

/Ann-Katrin Johansson
 
 

Etiketter: genetik avel uppfödning